Tai Ni Po Ni

jag är besviken på afasi. afasi och hans keffa vän.


Varför går den svenska hiphopen mer och mer åt samma likriktade håll? jag påstår mig knappast vara påläst inom ämnet, men går man på känsla och lyssnar upp lite aktuell musik så hittar man att allt går åt petter-mange schmidt-musik där till och med musikaliska Snook faller in i samma fil. samma ämnen tröskas igenom i tusen låtar, buhu-det fins inga jobb, buhu-svenskar är osociala, buhu-vart är världen på väg.

jag tänker på när jag lyssnade på hiphoplåtar och fascinerades av det som togs upp av finurliga lyriker i låtar som redan då var gamla. låtarna var mer som essäer på rim. riktig prosa med andra ord. nu skildras krystad vardagsfilosofi, samhällskritik och vuxenångest som varken känns orginellt eller skarpt. ingen är on point!

det är kul när olika händelser får mig att tänka tillbaka på mina år som liten hiphopbrutta. jag lyssnade på min walkman och mumlade med i rimmen, skrev av de texter jag gillade och försökte (givetvis) efterapa. en liten trip down memory lane i itunes får mig att le och känna samma saker som för fem år sen. men det är inte konstigt. framför allt motorisk afasi och organism 12 är (var?) riktiga poeter.

att läsa dessa rader högt för mig själv får mig verkligen att rysa. det är nutida poesi.

En gång var jag tillfreds med mig själv
en gång sa du varför du lever
och du sa det i ett brev till mig

en gång beskrev du hur du beter dig när jag ler mot dig,
men jag fick aldrig säga hur jag kände när du sket i mig.
så varför slet du dig fri
för att få leva ett liv i en värld där alla ändå beter sig som vi?

fick jag skulle jag ändra på tiden
nej! jag skulle blunda och tänka på livet
en sekund som en ensam i frihet

du kan dunka känslan av livet ur kroppen på mig
och lugnt sänka mig utan spriten och rohypnolet
så varför då vänta?
nu när jag ligger ner kan du skita i att sikta och sparka på känslan

(...)
skulle du bry dig om jag nu hittade någon annan?
och fixade den fittans namn inristat i pannan
med kärleken vill jag mata dig och svälta dig
av den anledningen att jag hatar dig och älskar dig

alltså jag blir galen de där sista raderna är så bra. det är bitter reminisce. från Ensam i Frihet av Motorisk Afasi.
eller varför inte njuta av dessa rader från Organism 12's Diamanttårar?

För jag är ingen dagslända, jag slipper fångas med håv
Vi skålar för att förlåta, dricker för att komma ihåg
Så jag höjer på glaset för det som har varit
Fäller en glädjetår för alla som lever som vanligt

(...)
Så nu beger vi oss av, på den här promenaden
Där sossar och moderater lotsar oss till Domedagen
Jag ler åt det som har vart, och vinkar adjö
Har lovat att kunna skratta åt livet minst en gång innan jag dör

Fumlar, för att hitta avtryckaren till geväret
Och ser inte skogen, för att kalhygget är i vägen
Så ni blundar, och skyller på en ikon som mig
Kan man inte bli profet här, då rymmer jag hemifrån, okej?

Sen ser ni mig, gå på som en giljotin
Utan nån moral, med min ståltrådsfilosofi
Du tycker att ändamålet helgar medlen
Jag tycker att vi borde bränna bålen, och vända seglen

Det är verkligen coolt hur dessa killar vågar skriva på det språket som de behärskar bäst...
äh nu är det nästan så att jag vill släcka alla lampor och logga in på whoa.