Tai Ni Po Ni

Nu har vi förmodligen tappat alla läsare, men ett sista inlägg i Tai Ni Po Ni känns som ett måste. Stockholmsstallet skickar ut hela 60% av ponnisarna på div upptåg i europa. För dom som inte känner oss, eller bara är dåligt uppdaterade drar Anki och Bea a k a Stora och Lilla Fuck it! till London utan jobb eller bostad för att hanka sig fram i Europas metropol nummer ett. Själv har jag antagligen tagit mig sisådär 500 liter vatten över huvet och drar till sevilla för att plugga spanska i 5 månader och bo med okänd spanjorska. Jag har hört att kindpussar är populärt och att personliga utrymmet är litet, vilket gör mig ganska oroad för det innebär att jag måste skiljas från min vän Personliga Sfären som förbjuder allt för mycket oönskad kroppskontakt (alltså: Sfär till salu, kompispris för tainiponiläsare)

Eftersom Stora och Lilla Fuck It drar redan om dagar passade vi på att överräcka ett fotoalbum med minnen från fina svunna tider på fåtöljen idag som kan fungera både som nostalgitripp och vindskydd i fall det där med lägenheten skulle skita sig - smart present.

Så tack för mig, vi ses i februari!

Alltså, det började väldigt trevligt med förkrök och dans på klubb och blabla tills mitt leg blev stulet, har spärrat det nu, men det känns obehagligt som fan att någon knatar runt med min identitet där ute. Vad fan ska dom med den till liksom?

Okej såhär: Jag har försökt, speciellt på sistonde, att inte vara så dömande och hålla ett öppet sinne gentemot saker och verkligen försöka ta in att alla inte kan tycka som jag. Men sen jag hörde "Hästpojken" på radio första gången fick jag lust att bli en insändar-tant som klagar på dagens skräniga musik. Det här med Håkan Hellström t ex, jag har jävligt svårt för Håkan, för han känns typ som en 30årig 13åring som ska vara lite pojkigt busig på ett jävligt irriterande sätt, men visst, jag fattar ändå appealen, det är svensk nostalgi och även om han inte har någon röst att tala om, så sjunger han utav bara helvete, men jag kan ändå inte förlåta honom för den uppsjö av falsksjungande loser-band som tror att det är okej att tortera folks trumhinnor med sin pubertala musik trots att dom är typ 35+ typ hästpojken med "Shane MacGowan"

[verse 1]
Jag vaknar och känner mig trött
och till och med lite full
Så jag tar mig för pannan
och visst var det så att nån annan har gjort det här förr

[ref]
Shane Macgowan (Shane Macgowan)
Shane Macgowan (Shane Macgowan)
Shane Macgowan (Shane Macgowan)
Shane Macgowan (Shane Macgowan)

[verse 2]
Och visst tror jag att du har
nog fattat vad det handlar om
och vad som inte är dåligt
och Pogues kunde aldrig förstå det ni delade på

[ref]
Shane Macgowan (Shane Macgowan)
Shane Macgowan (Shane Macgowan)
Shane Macgowan (Shane Macgowan)
Shane Macgowan (Shane Macgowan)

[stick]
För du var full på Liseberg
Och du hade knarkat i Flemingsberg
Jag vet att ditt ben inte funkar mer
Men jag tänker på dig

(return "verse 1")

Nån som inte var dålig

[ref]
Shane Macgowan (Shane Macgowan)
Shane Macgowan (Shane Macgowan)
Shane Macgowan (Shane Macgowan)
Shane Macgowan (Shane Macgowan)
Shane!

Aaah...

[stick x2]

Aoohhoh...

Alltså, VARFÖR? Jag vet inte varför jag stör mig så fruktansvärt mycket på den här låten, men jag gör verkligen det, jag blir arg på riktigt när den kommer på radio. Att dom uttalar Shane MacGowan som "Shäjn Mack-gavvan" gör det ju inte bättre precis.

Ja må ha vetat att hon var i rummet, men rädslan var 100% äkta

Efter allt snusk känns det aktuellt att räta upp våran samtidsblogg om att vara ung (och inte nödvändigtvis översexuell) i dagens Stockholm. Jag har på många sätt lyckats ta tag i ett begynnande vuxenliv, jobb lägenhet universitetskurs, m m t o m första flyttstädningen äger rum snart (för att sedan åka the ride of shame på tunnelbanan med mitt pick och pack hem till mamma, men det är ju en annan sida av myntet).

Hur som helst har jag upptäckt den största bristen i mitt försök att bli något så när vuxen, jag är en push over. Jag har misstänkt starkt en tid att jag är det, i och med stark konflikträdsla och en känsla av att jag, oftare än andra tai ni po nis, gett mig in på något jag känner att jag måste göra för att andras skull snarae än för min egen. Well well, beviset kom i alla fall denna vecka när jag kom för att återta min plats i husvagnen på jobbet.

Varje sommar har vi 15-åriga praktikanter på museet, tanken är väl att dom ska få prova på arbetslivet eller what ever. Och dom kör med mig. Dom är 15 år och har jobbat två veckor på ett jobb där jag varit i över två år och dom kör med mig! Den ena har någon sorts tanke om att hon vet precis som vad ska göras och har bestämt sig för att jag inte har någon koll alls och går och flyttar på saker jag ställt frma och när jag ber henne göra något kollar hon på mig som jag vore dum i huvet och säger "Det är nog bättre om jag gör det här i stället." Asså!

Vad  den andra beträffar har hon fått för sig att jag är hennes officiella cigarett-utköpare. Första gången hon bad mig så tyckte jag att det var okej, även om jag inte är helt bekväm med att langa nikotin till högstadiekids, man vill att dom man jobbar med ska känna att man är där på lika villkor, även om jag råkar vara oändligt mycket mer sofistikerad och livserfaren (hrrm). Efter dom andra två gångerna hade hon börjat ta för givet att jag skulle springa och fixa cigg så fort hon började säga, "jag var på fest igår och min kompis rökte ALLA mina cigg..."

Alltså: Från och med nu, no more push over, praktikanter ska veta sin plats och jag ska få en sån auktorietet att ni alla kommer kräla i min skugga. Over and out

Nu drar jag till Edinburgh och filmfestivalar i tvånhalv vecka, ha det fint tainiponis och övriga 4-5 läsare!

Fett smart idé, nyårslöften håller man aldrig, det är för mycket press och med stundande januaridepression orkar man fan inte hålla några löften, så f o m 31 juni ska jag ha min halvårslöften vilka är följande:

1. Inte döma folk så hårt, jag må vara perfekt själv, men man kan ju inte förvänta sig att alla ska vara det
2. Vara positiv, öppen, optimistisk och harmonisk, en 180° U-sväng på personligheten alltså
3. Tänka "det ordnar sig" istället för "det skiter sig"
4. Hitta nya vänner fort som fan eftersom ingen av mina nuvarande kommer stå ut med mitt nya skenheliga jag.

p.s Eftersom jag inte behöver leva efter nummer 3 förrän om en månad kan jag rapportera att det skiter sig med tentan, jag har stirrat på på ett tabula rasa i en timme, fikat i en timme och nu, efter ca fem timmar där jag mer eller mindre varit framför datorn producerat knappa 2 sidor med goddag yxskaft-slutsatser som kommer följas av 6 sidor rena referenser från kurslitteraturen som jag ännu inte läst. Hepp!

Den här sommaren börjar arta sig, igår hade jag shorts på mig och en tant kollade på mina ben och sa till sin tant-homie: Vad folk börjar bli bruna om benen redan. HA! I knew it, jag är egentligen jättebrun, det är bara tomatröda Anki som försöker lura mig och säga att jag är blek. Hon är säkert bara avundsjuk

Nu tar alla små ponnys studenten, så här kommer en liten sammafattning av vad det innebar för mig att ta studenten:

Fas 1: Inleddes när jag började trean och innebar inte möjligheter utan hinder, prestationsångest, skyhöga ambitioner, skylåg ork samt en övertygelse att allt skulle gå käpprätt åt helvete och det skulle fan inte lösa sig. Någonsin. Det är ju ändå inte som att man får någon av de roliga jobben, varken nu eller i framtiden.

Fas 2: Jag hade fått jobb på Willys, jobbat en vecka och insett att fan i helvete att jag gör det här varje dag och så sprack planerna om att bara chilla och jobba ett år eller så, det var bara att kasta sig på datorn och söka till universitet illa kvickt

Fas 3: Börjar på filmvetenskapen och jag har varit nöjd med det beslutet hela tiden, det känns som man gör något meningsfullt och det är roligare att plugga än att jobba.

Fas 4: Flyttar hemifrån och blir därmed knuten till mitt äckliga jobb på Willys för att kunna betala hyran eftersom jag inte tagit studielån.

Fas 5: Allt rullar på, mycket att göra, men det känns ändå bra att ha valt att faktiskt göra något och inte bara sitta hemma och rulla tummarna

Fas 6: Tillbaka på ruta 1 Vad faaaaaaaaan ska jag göra i höst, allt går säkert åt helvete, kommer få krypa tillbaka till Willys och be på mina bara knän att dom tar mig tillbaka.

Sensmoralen: Börja aldrig jobba på Willys efter studenten, det är faktiskt det enda råd jag kan ge till mina yngre Ponny-vänner

Det är den här tiden av året man känner sig lite extra stressad, hösten närmar sig och det är inte längre självklart vad fan man ska göra då. Senaste tiden har jag haft siktet inställt på University College of Dublin, men den verkar gå i stöpet, så nu sätter jag igång plan B som är en lite dyrare privatskola, men jag vill verkligen till Dublin och ångestpengarna från Willys ska ju ändå gå till nånting.

Hur som helst går jag runt hela dagarna med framtidsplaner malande i bakhuvet, vilket är ganska jobbigt, då det krockar med den här lättsinniga det-är-sol-ute-jag-ska-ligga-i-tanto-hela-sommaren-jippie-känslan man egentligen vill åt. Jag behövde helt enkelt lite perspektiv på mina problem, så jag gick in på Linda Rosings blogg (http://www.hanky.se/LindaRosing) och i jämförelse med denna gripande historia är ens problem ingenting:

Eftersom jag är så ljus så måste jag gå och färga dom
varannan vecka och det är sååå jobbigt.
Och gör jag inte det regelbundet då ser det ut som jag
inte har några bryn alls.

Ögonbryna är viktiga för dom ramar in ansiktet.

Titta på bilden så ljusa är mina bryn.
Och med lite sol på så "vipps" så är dom borta!

Igår fyllde min mosters man 60 och hade följaktligen en 60årsfest. Det var jävligt trevligt men det var ganska konstiga förutsättningar redan från början eftersom middagen var på nobelmuseet och jag blev alltså serverad av mina arbetskamrater, så varje gång jag fick en rätt eller mer vin så kände jag mig tvungen att se oerhört tacksam ut med ett töntigt smajl. Maten var jättegod och middagen var trevlig, men det är precis såna här sammanhang som man kommer på hur mysko formella middagar kombinerat med släkt, varav man inte har en aning om vilka typ 80% av dom, är.

Jag satt vid ett bord och försökte lista ut hur eller om jag är släkt med en 27-årig tjej från danderyd vars fästman driver ett klockföretag, eller exakt vilka alla 50plussare är, som en gång vart femte minut kommer fram och säger, "Hej, Lydia, jag har inte sett dej sen du var såhääääär liten"

Alla tal var förbjudna, förrutom mina kusiner som höll ett fint sådant, istället fanns en barbar-shop kvartett och en kille som iförd gul kroppsstrumpa spelade kyckling (fråga inte varför) och senare under kvällen kom tillbaka i kallingar och turban och slukade svärd och låtsades vara indier. Så skulle du någonsin behöva en 30-40-kille som låtsas vara en kyckling så besök www.janunestam.com En annan av kvällens höjdpunkten var att jag två gånger såg Tarras Wahlberg glida förbi, vilket måste betyda att jag är släkt med Tarras och antagligen kungen och drottningen också. Alltså borde jag vara kronprinsessan och det är tufft.

Sista passet avklarat jag och mina axlar, handlerder och rygg drar en lättad suck och himlen är blåare, fåglarna kvittrar högre och blablabla. Insikten att inte behöva ruttna som ett 5701 (torkat grisöra, PLU-kodshumor) resten av sommaren är helt fantastisk!

Peace out,

näst sista passet igår och en kille i 30års-åldern handlar för några hundra. Efter ungefär 5 minuter (vilket bertyder att han hunnit i alla fall 50-100 meter från butiken) kommer han tillbaka och säger att han vill lämna tillbaka en vara

Kille: Jag skulle vilja lämna tillbaka en grej
Jag: Ja det går säkert bra, vad är det för något?
Killen tar upp en papppåse: Den här
Jag: Påsen?
Killen: Ja, asså det var ett förhastat beslut jag behövde den inte, men den är helt oanvänd, jag har bara vikt den lite, det går väl bra?

En påse kostar två kronor, var det värt promenaden tillbaka med tunga matkassar och mitt eviga förakt?

Trots att jag och Anki brukar hävda att vi lätt skulle kunna konkurrera med kriminella gängets FFL (fucked for life) genom att starta det relativt hederliga nätverket FBL (fucked by life), har den här veckan varit jävligt soft hitils. I måndags var jag, Anki, Bea och Ragnar på Dropkick Murphys. Efter typ 3000 (tre) förband när konserten väl började hade jag och Bea en smärre näradöden-upplevelse när vi vår vana trogen givetvis skulle stå längst fram i mitten. Bara det att vi inte vanligvis går på konserter med den lite udda blandningen taniga emokids/ 200-kilos skinheadshulliganer (tänk rasistkillen i This Is England, fast större).

Hur som helst var vi ju ganska nära att bli till mos och försökte förgäves ta oss ut, för så fort det blev en luftlucka och vi kunde ta tåv steg fram och ut kom en sån där 200-kilos klump och moshpittade oss tillbaka till mitten igen. Det var fan rätt läskligt, men sen kom vi i alla fall ut och då stod vi (+ andrine som trots sina 120 cm också lyckades ta sig ut, hon sprang väl mellan allas ben, kan jag tänka) längst fram på kanten och dansade hela konserten och i en av dom sista låtarna fick vi gå upp på scenen och dansa med bandet och det var cooool. Det var dessutom bra att få en överblick över publiken för då hittade Ragge som vi tappat bort under hitta-ut-kaoset, dessutom hade en alldeles extra biffig hulligankille visat tendenser att kidnappa Ragnar, ta hem honom till sitt slott och göra honom till man.

Sen på söndag ska jag till Rufus Wainwright med mamma på söndag och det ska bli sjukt najs efter som jag under dom fyra år jag lyssnat på R, lyckats missa inte mindre än 3 spelningar med grabbhalvan + en till på hultan i sommar.

Och på fredag ska tainiponi + några andra drägg baka bullar och jag ska inte jobba på willys den här veckan( förresten för er som glädjebudet inte nått har jag äntligenäntligeäntligen sagt upp mig. Det bästa jag någonsin gjort). Helt klart lovande

Maja, kära vän, du har inte sett gammel-skräcken i vitögat förän du kommer på dig själv med att säga "dags att tänka på refrängren, det är ju en dag i morgon också" för att en bråkdels sekund senare haja att du faktiskt menade det. Det är en jävla terror asså. Andra tillfällen man känner att man nog inte alls är 19 utan typ 85 är när man spanar ut genom fönstret och inser att tanten som tränar på sin balkong på ålderdomshemmet mitt emot antagligen är mer aktiv än vad du är.

Nya vindar blåser när man insett att det bara är att lämna club w-gruppen på facebook för att sunkcharmen som var wollmars är borta. Så tragiskt.

En annan grej in the recent present var ju att jag gjorde en rätt stor tabbe på jobbet när jag vräkte ur mej till höger och vänster att min mobil blivit stulen ur mitt skåp i omklädningsrummet och att man minsann inte kunde lita på någon längre. Det hade ju varit ett fint sätt att bonda med mina läskiga kollegor och vinna lite sympati om det inte vore för att jag är ett jävla klantarsel och inte alls hade blivit bestulen, utan bara råkat lägga mobilen i en annans skåp. Pinigt värrö attså!

Det finns en plats. En plats känd i hela stockholm för sina paradisiska klubbar och de underbara, glammiga människor som hänger där. Eliten man vill frotera sej med, helt enkelt. Världens undebaraste plats, för de rika och lyckade har givetvis en hemsida. Och där mitt bland folket som lyckats har vår alldeles egen tai ni po ni- Andrine lyckas nästla sej in! All about it här http://www.stureplan.se/frame.php?main=http://blogg.stureplan.se/michaela/ Inlägget är postat den 25e februari, så det är bara att scrolla järnet!

Andrine själv har inte nåtts för kommentar, då hon är bortrest i jobbet. Den senaste rapporten skvallrar dock om exotiska nätter med ynglingar och möten med excentriska människor med okonventionella hobbys. "japp hoppas det gick galant! Det är en kille på 16 år från skåne som har blivit tokkär i mig. inte nice.
Vi har träffat en kattdödare, nice hahahahahha" För att se vad som händer framöver för Södermalms/Jämtlands alldeles egna Paris Hilton fortsätt att läsa tainiponi.blogg.se!

Sanning inom film är ett svårt

Då man försöker sig på att filmatisera en historisk händelse

I Oliver Stones JFK är löper frågan vad är sanning som en röd

Att filmatisera historiska händelser ger är tacksamt då oubliken får en förförståelse för händelseförlop

Att filma sanning är omöjligt, men det har inte hindrat att den har försökt¨


Nnnng! Jag ger upp!

Tänkte bara köra sista posten på ett par dagar innan jag tycker ner hals över huvud i plugghelvetet. MontonMalin, vår föreläsare har gett oss den köttigaste uppgiften jag någonsin varit med om, så dom närmaste dagarna kommer jag ordbajsa fram väldigt många sidor om franska nya vågen och digitaliseringen i filmindustrin (tror jag, jag har inte riktigt vågat läsa igenom pappret så noga, jag får bara ångest.

Så efter att ha fått tentan utdelad idag går jag i mitt ångestladdade tillstånd till optikern för att tjacka glajor och fick något som för en relativt icke-fåfäng mammakvinna (jag) inte får så ofta. Fulbryt. Jag vet inte vem som myntade ordet från början, men jag hörde det från Maja och det går helt enkelt ut på att man känner sej så ful och sliten att man bryter ihop litegrann. Står och provar div. olika osmickrande glasögonbågar i hallogenupplyst glasögonaffär. Alla par fick mig att se ut som a) tant b) barn c) en tant som försöker vara en barn/ungdom d) en karl e) allmänt nördig. Dessutom var håret otvättat och näsan röd och ögonen rödsprängda, så jag nådde helt enkelt den punkten där man tänker "jaha, men jag får väl se ut som den där snea jäveln i the darkness resten av livet, KUL, nu går jag hem och tvättar håret!" och det gjorde jag.
min lookalike?

Sen hittade jag en annan kul grej. Jag och Maja tänkte att vi, som medlemmar i the blog community, skulle engagera oss i andra bloggar och droppa kommentarer lite här och var, det var inte speciellt uppskattat. Tydligen. http://miiikaaela.blogg.se/1202931053_mitt_i_veckan.html#comment.

Over and out, vi ses nästa vecka om jag inte spontandör av en Truffaut-överdos