Tai Ni Po Ni

Nu tar alla små ponnys studenten, så här kommer en liten sammafattning av vad det innebar för mig att ta studenten:

Fas 1: Inleddes när jag började trean och innebar inte möjligheter utan hinder, prestationsångest, skyhöga ambitioner, skylåg ork samt en övertygelse att allt skulle gå käpprätt åt helvete och det skulle fan inte lösa sig. Någonsin. Det är ju ändå inte som att man får någon av de roliga jobben, varken nu eller i framtiden.

Fas 2: Jag hade fått jobb på Willys, jobbat en vecka och insett att fan i helvete att jag gör det här varje dag och så sprack planerna om att bara chilla och jobba ett år eller så, det var bara att kasta sig på datorn och söka till universitet illa kvickt

Fas 3: Börjar på filmvetenskapen och jag har varit nöjd med det beslutet hela tiden, det känns som man gör något meningsfullt och det är roligare att plugga än att jobba.

Fas 4: Flyttar hemifrån och blir därmed knuten till mitt äckliga jobb på Willys för att kunna betala hyran eftersom jag inte tagit studielån.

Fas 5: Allt rullar på, mycket att göra, men det känns ändå bra att ha valt att faktiskt göra något och inte bara sitta hemma och rulla tummarna

Fas 6: Tillbaka på ruta 1 Vad faaaaaaaaan ska jag göra i höst, allt går säkert åt helvete, kommer få krypa tillbaka till Willys och be på mina bara knän att dom tar mig tillbaka.

Sensmoralen: Börja aldrig jobba på Willys efter studenten, det är faktiskt det enda råd jag kan ge till mina yngre Ponny-vänner